Livet på landet - och i utlandet

För alla i min generation betyder "Myrornas krig" det man kunde se på analog TV, efter att programmen var slut. Det existerar alltså inte idag, eftersom det finns hundratals kanaler som sänder digitalt dygnet runt. Men jag kan inte räkna till hur många gånger jag somnat på soffan framför en film, och vaknat på småtimmarna till bruset av just myrornas krig.

Idag betyder  "Myrornas krig" den pågående batalj mellan mej och de pyttesmå, men otaliga, små kryp, som envisas med att vilja flytta in i vårt fina nya hus. För varje fälla jag sätter ut eller varje kryphål jag sprejar med gift, så hittar dom nya vägar in. Dom överger sina döda och stakar ut en ny motorväg. Dom är otroligt organiserade och tydligen lika väl motiverade.

Just nu står det 1 - 0 till mej, i halvtid. Jag har lyckats hitta deras bastion och infartsväg och bestämde mej, som en slug general, att försöka stoppa dom redan innan dom hinner fram till själva anfallslinjen. Det påstods att hett vatten och kaffepulver skulle vara metoden. Så jag hällde kokett vatten runt det stora pinjeträdet som verkar vara deras bunker. Därefter strödde jag kaffepulver runt den yttre perimetern. Det hjälpte i två dygn. Sedan hade dom stakat ut en ny marschväg rakt in i mitt vardagsrum. Men en ny slags fälla inhandlades och sattes ut mitt i deras stora utfart vid pinjeträdets rötter, och en där jag tror att själva infarten till huset är. Nu vacklar det enbart omkring några enstaka, envisa små myror, planlöst i rabatten. Huset är myrfritt. För närvarande, kanske jag ska tillägga, för det är ju inte säkert att matchen är över. Risken är att dom bara är hemma och laddar om.

Vår brevlåda är inte så lätt att hitta. För det första sitter husnumret på ett säkert ställe. Inte vid grinden, varken åt parkeringen eller åt gatan, inte heller över eller bredvid ytterdörren, vilket vore logiskt. Utan siffrorna 81, (stora metallsiffror) sitter på väggen som är in mot gästtoan, bredvid dess fönster. Det hade kanske inte varit ett problem, om det inte vore för att detta fönster har en liten fönsterlucka, som man öppnar för att släppa in dagsljuset. Och när luckan är öppen, så täcker den precis husnumret. Hur tänkte dom som satte upp dom, undrar man….  Dessutom ligger inte vårt hus mellan nummer 80 och 82, som kanske också vore logiskt, utan mellan 130 och framför 126. Portugisisk logik?!

Och själva brevlådan (mycket liten) sitter infälld i väggen under husnumret, så den är inte heller så lätt att hitta. Alltså vittjar jag inte lådan med någon regelbundenhet, eftersom jag inte förväntar mej att någon ska hitta den. Dessutom är det just ingen som har vår postadress. Inte ens jag själv, såtillvida att jag inte fått klarhet i själva postnumret. 

Så döm om min förvåning när för första gången hittade ett brev, samma vecka som vi flyttade in. Och detta brevets avsändare var ingen mindre än svenska skattemyndigheten!!!  Jovars, det är sant som det sägs: döden och skattmasen är det enda ingen kan undkomma. Det var helt enkelt en liten underrättelse om att dom höjt fastighetsskatten på min stuga. Och förra veckan fick jag ett nytt brev från svenska skattemyndigheten. Hurra! Jag har fått återbäring på skatten. Så nu ska jag inte tala illa om vårt hederliga svenska skatteverk, som lyckats skicka mej detta. Jag är inte så lite imponerad.

(Bilden föreställer loggan för portugals postverk, som också ska ha del i äran)

Nu har jag hunnit provrida mängder av hästar, för att finna "den rätte", vilket alltid är lättare sagt än gjort.

Jag haft besök av svenska Margareta, som bor ett par timmar norr om mej. Hon har i många år arbetat med att förmedla hästar till Sverige, så hon har många kontakter, och hon hade ett par intressanta att visa. Så vi gjorde en utflykt till Lissabon för att titta på två, och sedan såg vi en som fanns "runt hörnet". Den sistnämnda var en äldre, välskolad, brun hingst som var verkligt tilltalande.

Sedan har jag varit tillbaka på Casa Cadaval, både för att vara med om en vinprovning och stor lunch, men också för att prova en sjuårig valack en gång till (bilden ovan). Han tilltalade mej mycket första gången, trots att han är ganska ung, och var lika rolig att rida den här gången.

På ett annat stuteri fick jag rida en mycket högt utbildad häst, som gav mej känslan av att sitta på en tunna dynamit. Vilken häst! Där behövdes varken hand eller skänkel, han gick på ren telepati. Fick känna på en piaff som var helt grym. Jag tror jag kände mej som en ung grabb med nytaget körkort som fått leka med en Ferrari.

Så jag har haft förmånen (tack vare goda vänner) att få prova många fina hästar, på flera olika stuterier och fina anläggningar. Träffat massor med fantastiska hästmänniskor och lär mej hela tiden nya saker. Det är otroligt roligt, och jag känner mej hedrad över mina nya bekantskaper.

Alla hästar jag provat har varit olika avseende ålder, utseende och utbildningsnivå, men har alla en sak gemensamt: ett underbart temperament. Dom är oftast framåt, uppmärksamma för hjälper, arbetsvilliga och rör sig trevligt. Lusitanon är avlad i hundratals år för att vara just ridbar och arbetsvillig. Den ska trivas under sin ryttare och vilja vara denne till lags. Och precis den upplevelsen har jag haft på många. Trots att hästen inte känner mej, eller är van vid min hjälpgivning (och mina brister som ryttare) så har han velat bjuda på sig själv och hela sin repertoar. Seriebyten, piaff och passage, bara sådär! Rätt så häftigt. Det har varit otroligt roligt att se och prova alla dessa olika hästar. En del har jag kunnat gallra bort direkt av olika skäl. Men nu finns det i alla fall en kort lista över de mest tilltalande.

Jag har ett par hästar kvar att titta på sedan kommer jag att bestämma mej. Men det som är svårast just nu är faktiskt att räkna ut vilken slags häst jag kommer att ha mest glädje av: en äldre som kan allting, eller en yngre som visar talang och som jag kan litegrand forma själv. Det är den stora frågan som håller mej vaken på småtimmarna: Vad vill jag med min ridning egentligen? Jag som trodde att jag visste…..
(Tur att jag kan älta detta med döttrarna, som vet bättre än jag själv vad som passar)  

Nu har vi fått en hemhjälp. Hon heter Silvia och kommer från Brasilien. (Precis som vår drottning). En underbar, glad och företagsam tjej, som kommer två gånger i veckan och hjälper mej med sånt som jag har svårt att klara själv. Plus att hon älskar att laga mat, och gärna utfodrar oss med allehanda godsaker. I stora portioner. Om hon fick hållas, skulle vi båda snart vara trinda som julgrisar. Silvia håller på att lära sig engelska på kvällarna, så vårt umgänge innebär en hel del språkövningar (för oss båda). Jag lär mej vad specerier och kryddor heter på portugisiska. Plus andra ord som inte finns i min gamla minnesbank, som exempelvis ord för saker som hör till städning och tvättning.....  Nytt i ordförrådet den här veckan är : Strykbräda (tabua de engomar). 

Jag har för första gången sedan jag kom hit,  försökt mej på att baka. Tänkte göra hederliga svenska kanelbullar, för det är nåt jag kan. Trodde jag. Nu hittade jag inget vanligt vetemjöl, utan bara sånt som redan innehåller bakpulver. (Vanligt i utlandet). Inte hittade jag färsk jäst heller, utan fick ta pulverjäst. Så det blev "kanelscones" ungefär. Dom smakade inte illa, men inte i närheten av vad jag tänkt mej. Inget pärlsocker fann jag heller. Detta trots att portugiserna är mästare i bakverk. Nu vet jag att de ingredienser jag söker inte är vanliga i snabbköpet, men troligen kan inhandlas på ett bageri. Jag gör ett nytt försök senare, och under tiden får jag väl göra kladdkaka istället. Eller andra sorters scones 

Dessutom har jag nu fått en språklärare. Isabel är en tjej i min ålder, som förutom att hon har en högskoleexamen i språk, även har arbetat många år  som personlig assistent åt utlänningar i Portugal. Det innebär att hon inte bara lovat lära mej tala portugisiska, utan även förstå kulturen, vilket liksom hör till när man lär sig språk. Hon vet massor av nyttiga saker. Som exempelvis var man köper gardintyger, och vem som kan sy upp gardinerna, vilka tider det är torgmarknad och vilka saker som är bra att handla där. Hon har också lovat hjälpa mej att lära mej vad alla fiskar heter, och hur man tillagar dom. Så på lördag morgon ska vi till "feskekörka" och handla något som jag kan tillaga efter recept på portugisiska. Det är handfast undervisning, anser jag.

Vår första lektion bestod i att gå igenom de grundläggande oregelbundna verben, hälsningsfraser, veckodagar och lite annat smått. Sedan gick vi vidare med att läsa en skvallertidning tillsammans. Den vägen lär jag mej också vad alla olika klädesplagg heter. Och vilka som är kändisar (inte oviktigt). IKEA-katalogen fungerar som lexikon över möbler och hushållsartiklar. Sedan är det bara att träna. Och att våga säga fel. Dom flesta är ganska förstående som tur är. Plus att dom flesta talar en mycket god engelska, om det kniper.